McGilljam.com

Efter att vi hade kollat på huset, sett den lilla hundkojan som jag satt och åt hundmat i och sett gungan som jag troligen gungat i som en 3-5 åring, så åkte vi vidare mot Ånge. Erikslund var ju ganska litet så det fanns inte så mycket mer att se där.
Det fick bli den lilla krokiga vägen eftersom jag kommer ihåg den bäst. Många minnen for fram i mitt medvetande och jag bara njöt av allt.

Strax innan Ånge så svängde jag upp på en skogsväg och Nettie såg lite förvånad ut och funderade nog på vad som var på gång. Brännan 220 var målet. Det var huset som min mor och dåvarande man Ernst byggde nån gång på 80-talet som jag ville visa. Ernst var hemma så vi gjorde slag i saken och gjorde ett litet besök hos dom. Gisses vad tiden går fort. Vi fick kaffe och sedan uppdaterade vi varandra om tiden som gått och utböt en hel del minnen. Nettie satt och lyssnade på allt och det såg ut som att hon tyckte det var intressant och roligt. Ett annorlunda sätt att ta del av min uppväxt.

Innan kvällen blev för sen så åkte vi in till Ånge och skaffade kvällsmat och frukost. En guidad tur genom hela Ånge erbjöds och sen tog vi en promenad runt den lokala badplatsen där jag plaskat omkring en hel del.

Nej, vi såg INTE till medlemmarna i Takida. Ja, dom kommer ju från Ånge, men dom var tydligen inte intresserade av att träffa mig och hölls sig således borta. :ireful1:

Nu var det dags att leta reda på en plats att slå upp tältet och till slut bestämde vi oss för att slå upp det väldigt nära ett av Ånges små vattenfall alá damm eller ngt sånt.
Vi fajtades med småflå (knott mindre än knott som tar sig igenom tältets myggnät med lätthet) och dom var ettriga. 1mm liten och biter värre än en stor mygga. När vi hade börjat få upp tältet som kom Ernst ned och tyckte att det minsann inte skulle tältas ngt. Han erbjöd sig att låta oss sova hemma hos dom då barnen var borta och det fanns sängsplats. Vi (jag) stod på oss och skulle minsann tälta och så blev det. Han skrattade och sa att dörren stod öppen hela natten om vi ångrade oss. Han var för go Ernst, TACK!

Vi grillade korv och kollade på solnedgången och snart så kröp vi in i tältet och somnade i varandras famn till bruset av vattnets lugna framfart. Det var bra mysigt och rätt var det var så gick larmet på min bil. Det tutade och stod i så Nettie gick ut och kollade. Ingen där.
Jag larmade bilen igen och vi lade oss och sov igen. Resten av den natten så vaknade jag flera ggr av att det regnade och drömde om att bilen var rensad på saker när när jag slog upp mina blå.

Det var allt på tisdagen. Vi hade hunnit med en hel del den dagen.
Resten kommer sen

*TTFN*

Frukost med utsikt i Stöde.

Ja här kommer då äntligen fortsättningen på våran resa som jag inte har fått för mig att skriva tidigare. Det har varit en del problem med min dator som har fått gå före, sen så har jag ju en familj som går före allt. Håll i er, här kommer tisdagen 1/7.

Efter att vi hade ätit våran frukost så satte vi oss i bilen och åkte vidare på våran resa. Första stoppet var på Flataklocken, eller som man säger lokalt, Flataklacken. Det är sveriges geografiska mittpunkt och ligger ca 465 m ö h. Vill du har kordinater? Ok, här: N 62° 23′ 0” E 16° 18′ 0”

Hur kom man då fram till att det var sveriges mittpunkt?
Fakta: Man konstruerade en styv karta av landet där öarna satt fast utan mellanliggande vatten, och sedan flyttade man en nål under kartan tills det vägde jämnt. Ett sällskap bestående av bland andra Gustav von Platen (chefredaktör på tidningen ALLT, som drog igång projektet), upptäcktsresanden Hans Ostelius och elitorienteraren Gösta Lagerfelt tog sig till platsen för att märka ut platsen, som idag är ett välbesökt turistmål.

Efter en välbehövlig tripp upp i tornet, en kaffe i fiket och ett besök på toaletten så drog vi vidare mot Getberget. Jag har nog aldrig rullat så långt med bilen någon gång tidigare utan att gasa ett enda dugg. Det gick nedför och nedför tills vi svängde ut på stora vägen igen.
Getberget är den plats där jag lärde mig att åka slalomskidor och denna backe var enorm när jag var liten kille. Det var även där som min bror brakade in i en vajer när han hoppade i ett hopp och dunsade ned i backen likt en tecknad Timon.

Getberget ligger i närheten av Fränsta på väg mot Ånge från Sundsvall. Det är fantastisk utsikt som ej bör missas om ni nu har vägarna förbi. En servering finns sommar som vinter.

När det var avklarat så åkte vi vidare mot Borgjsö. Där besökte vi Borgsjö kyrka och strosade omkring utanför. Borgsjö kyrka är en av landets finaste rokokokyrkor. Den är byggd av byggherre Daniel Hagman mellan åren 1766 - 1768 på den plats där den mindre medeltida kyrkan stod. När den äldre kyrkan revs för att ge plats åt dagens kyrka återanvändes en del av materialet i det nya kyrkobygget.

Klockstapeln strax norr om kyrkan är byggd 1782 av Pål Persson från Stugun och benämns “konungen bland trätorn i norden”. I stapeln hänger tre klockor från den gamla kyrkans tid. Dörren till sakristian med 4 “gubbar” är från den gamla kyrkan från 1300-talet.
Sägnen berättar: Jätten Botter bodde strax bakom Bergåsens krön. Han tålde ej ljudet av kyrkklockor och det sägs att det var de som gjorde slut på jättarnas makt. Botter såg med oblida ögon på klockstapeln. En söndag tog han ett stort klippblock och slungade det ner mot klockstapeln. Klippblocket förfelade sitt mål och blev liggande strax framför klockstapeln. År 1867 sprängdes klippblocket och stenarna användes till kyrkomuren som blev uppförd som nödhjälpsarbete. Ersättningen utgick i form av korn ur sockenmagasinet till bröd som fick drygas ut med bark.

Efter att vi hade fått en liten rundvisning i kyrkan och en ny kopp kaffe så drog vi upp till nästa utkiksplats, Bergåsen, på berget bakom kyrkan. Det var en krånglig väg att åka om man skulle ha bil, 7km. Om du däremot ser fram emot att gå så är det bara 2km men jag antar att det går ganska brant uppåt. Den sista biten klarade inte min bil av att ta sig upp, då den absolut inte är 4×4. Det blev till att lämna den och knalla.
Utsikten som mötte oss var enorm.

Vi fortsatte våran resa med att stanna och äta innan vi tog bilen och åkte mot Erikslund. Där bodde jag nån gång mellan -74 och -76 tror jag. Det första som mötte oss var en något annorlunda målat järnvägsbro. Ja, den stack ut ordentligt kan jag lova.

Erikslund var mindre än jag kommer ihåg. Tänkte visa Nettie vart jag bodde på den tiden, men jag körde förbi och helt plötsligt var vi ute ur Erikslund. Jag fick vända och mumlade lite fundersamt att det minsann var knasigt. Hur kunde jag missa den kåken. Till slut fann jag det och än en gång slog det mig hur liten jag måste ha varit då. Det jag kommer ihåg var enorma ytor och uppförsbackar. Det som mötte oss var betydligt mindre. Huset rasar snart ihop…

Del 2 kommer i morgon….

*TTFN*

I måndags så var jag, Nettan och Semlan till Järvsö Zoo och kikade på de underbara små djuren. Jag är lite besviken över hur lite djur det fanns där faktiskt. Jag hade föreställt mig bra mycket mer, men som det var nu så tyckte jag att det liknade mest en öken. Det roligaste på hela dagen var nog iaf den lilla lekhagen med de små killingarna och kalven. Ja, det fanns ett par kaniner oxå, men dom var inte på långa vägar lika roliga som kalven.

Den rackaren var en riktig kelgris (kelkalv) som roade mig ett bra tag. Det var som att ha Prince i knät, fast ett par storlekar större. Killingarna var som killingar är… små, stojjiga och allmänt charmiga. Synd att dom flesta små djuren blir tråkiga som vuxna. Kalven blir en bråkig och elak tjur, om han nu får behålla ballarna. Killingarna blir stökiga getter och en av dom blir troligt vis en bock som pissar i sin egen mun när han känner brunstiga honon i närheten. Tro mig, det är allt annat än mysigt.

Själva promenaden på Järvsö var tydligen nära på 3km och med en lagomt glad Selma så gick det som det brukar. Galant, men ändå inte. Än så länge har vi starkare vilja än henne och kan lura henne till det vi vill, men det genomskådar hon snart. Som tur är så är hon världens goaste mellan varven som gör att man står ut. Senast idag fick jag höra många saker som kom från hennes mun och fick mig att skratta gott.
- Mamma det var nog lite tokigt av mig att göra så där.
Det var en av dom sakerna som hon sa idag, strax innan hon skulle gå till sängs.

När promenaden var över och vi sett mer ekorrar än andra djur så åkte vi hem och var ganska nöjd över dagen. Det slutade bra och  Selma skötte sig utomordentligt i bilen både upp och ned. Ja, det lutade med att både Nettie och Selma somnade i bilen hem så jag roade mig själv med att försöka hålla mig vaken och jävlas lite med andra trafikanter som var lite stökiga. När alla vaknat igen så var det lite allsång i bilen och snart landade vi hemma vid. En helt underbar dag om man får sammanfatta den.

Måndag.

Jag och Nettan styrde kosan hemmifrån och hämtade lite saker hemma hos mig. Vi åkte även förbi Rusta för att införskaffa en sovsäck åt Nettan, då hon inte ägde en egen. När det var gjort så styrde vi kosan mot Ljusne och hämtade upp ett liggunderlag och tält. Vi hade blivit lovad att få låna det av Anna och Matz. Anna var hemma och bjöd på en kopp kaffe innan vi åkte vidare. Passade även på att ta en kik på deras nya lilla segelbåt som nu hade fått ett namn och var klar för att sättas i plurret.

Det gick lugnt och sansat upp mot Sundsvall. Det var ju ändå början på våran semester, och vi var glada att ha kommit iväg. Nu skulle vi ha glada dagar med skratt och mys. Väl framme i Sundsvall så parkerade vi bilen och travade in mot stadens centrum. Vi strosade omkring och tittade på allt möjligt, men lyckades fota en hel del Drakar som är stadens symbol. Bra mycket finare än våra nya fula bockar iaf.

Efter en stunds varndrande så blev vi hungriga och stannade till på Stekhuset  ett stenkast söder om centrum. Det blev en riktigt god och smått lyxig middag. Vi blev båda mycket mätta och nöjda. Kan bara rekomendera det placet om ni har vägarna förbi Sundsvall. God mat och trevlig miljö.

Vi strövade vidare upp mot kyrkan och testade med den som motiv. Det blev väl så där,men ett besök innuti var bara att glömma. Det var stängt som tusan. Dom höll på med någon fjärrvärme där och då måste man tydligen stänga. Trodde han där uppe hade nog med värme, men icke.

När det var klart så var detg dags att åka upp till Norra Stadsberget för att kolla på utsikten. Måste säga att det var en underbar utsikt och även fast det var småkallt, men uppehåll så njöt vi och hade en mycket mysig vandring hand i hand. Friskis och Svettis hade parkerat på en stor gräsmatta och studsade fram och tillbaka. Vi fick våran motion genom alla trappor och branta vägar.

När Sundsvall var avklarat så åkte vi vidare mot Ånge. Solen började skina och jag kände lyckan stiga ännu mera. Det skulle bli fint igen, men efter att vi börjat närma oss Stöde så mulnade det på igen och det verkade som att det skulle bli regn och oväder. Vi bestämde oss för att svänga ned till Stöde Camping och se efter om det fanns plats för ett tält åt oss innan regnet kom. En snäll tjej tog emot oss och vi fick välja fritt vart vi ville stå. Det var bara att packa upp och ställa upp tälten.

Kvällen var mysig och snart låg vi i tälten och kände oss väldigt lyckliga. Den första dagen hade förflutit hur bra som helst och vi hade fått användning av tält och sovsäckar. Så underbart.

Alltså, mitt i en backe i Östersund, där lade min koppling av på Bettan.
Vi hade varit på Frösö Zoo och kikat lite på djuren och hälsat på min moster som är “delägare” i Zoo’et. Innan vi skulle åka omkring mer så tänkte vi att det kanske skulle tankas lite på Jet så att man med säkerhet kunde säga att vi inte skulle råka ut för soppatorsk någon stans.

När vi hade kommit in i centrum och skulle stanna vid ett rödlyse så kände jag hur kopplingen for sakta åkte ned i golvet och stannade kvar. Min första tanke var att nu jävlar hade slavcylindern gått i växellådan som sköter kopplingen. Det var det värsta tänkbara, så det är så klart att det var det som dök upp i skallen. Jag tittade på Nettan och sa att nu var det kört typ. Kopplingen är trasig.

Sen tänkte jag att det kunde vara huvudcylindern till kopplinen som hade gått. Det är inte lika jävligt, men dock tillräckligt för att ställa till det ett tag. Medan jag kollade i backspegeln så funderade jag vidare och konstaterade att jag inte fick ur ettan. Vi stod där vi stod. Varken frammåt eller bakåt. Tusan och dubbeltusan. Vad gör jag nu då?

Efter lite ryckande och slitande i växelspaken så fick jag ur växeln och kunde sakta rulla bakåt med varningsblinkers påslaget. Det tutades och bråkades bakom mig, men dom verkade oförstående om att jag faktiskt hade problem med bilen. Efter ett tag så gick det nog upp ett liljeholmens för dom bakomvarande och dom böt fil och körde förbi. Jag rullade vidare bakåt samtidigt som Nettan konstaterade att det kunde bli jobbigt när vi kommer ned till korsningen.

Efter att det åkte förbi väldigt många bilar så stannade en väldigt trevlig farbror vid namn Thomas och frågade om vi hade fått hjälp. Det hade vi så klart inte så han erbjöd sig att bogsera oss till närmaste mack, för där kunde vi ju inte stå. Vi blev väldigt glada över erbjudandet och snart rullade vi uppför backen igen och genom korsningen. Då frågade Nettan hur jag kunde vara så lugn. Hon hade rätt, jag hade inte hetsat upp mig över huvud taget utan bara tagit allt med ro. Det är fan inte likt mig alls.
Jag har blivit en bättre Jimmi, det är bara att konstatera.

När vi kom fram till OKQ8 så stannade Thomas kvar medn jag ringde försäkringsbolaget. Efter att jag pratat med dom som var det bara att konstatera att det inte gick på försäkringen att fixa kopplingen. Det var maskinskada och den hade gått ut för länge sedan. Jag kunde få hjälp med bärgning till verkstad och hyrbil, men med en självrisk på 1200.

Thomas erbjöd sig att bogsera oss vidare till Saabverkstaden så att vi kunde ta reda på om jag kunde få hjälp.
Verkarn på Saab kunde inte hjälpa oss med att få bilen fixad, inte förrän på fredag. Tusan och dubbeltusan igen. Däremot så sa han att det troligen var fel på en släng när jag beskrev hur kopplingspedalen hade sjunkit. Han följde med ut och visade mig vart. Jag kände efter och mycket riktigt, den hade vittrat sönder.
Nu var den hjälpsamme Thomas framme än en gång. Han ringde till en annan verkstad. Peter Karlsson, en Mekonomen verkstad.

Efter lite tjattrande så gav han mig nallen och jag fick prata med Peter själv. Han hade fullbokat, men om vi kom med bilen på en gång så skulle han kunna fixa den under morgondagen, torsdag alltså. Han kunde inte säga någon tid. Allt från morgon till kvällen. Han skulle ringa när den var klar och ville inte ha någon som hängde över axeln och väntade. Lite bitter den där Peter tänkte jag, men han var ju fan bussig som tog emot min bil.
Än en gång så bogserade Thomas oss och snart stod bilen hos Peters verkstad.

Som om inte det räckte. Efter att jag lämnat bettan och en ny slang för att kunna fixa bilen så hjälpte Thomas oss än en gång med att helt sonika skjutsa oss med tält och annan packning till närmaste Camping. Vi tackade honom så hjärtligt vi kunde och tog hans nummer så att vi kunde nå honom sen.
Nu hade vi ingen bil så allt som vi hade tänkt göra var bara att glömma, men vi fick en plats för tältet och sedan fördrev vi kvällen och somnade in.

Dagen efter så ringde jag upp Thomas och bad om numret till Peter på verkstaden, då jag var tvungen att ge dom ett nytt nummer att nå mig på. Min nalle hade slut på ström så jag tänkte ge honom Nettans. När jag ringde Peter så fick jag veta att bilen skulle vara klar om en 45 minuter. Jag blev så klart jätteglad och snart var vi på väg dit för att hämta bettan. Slangen hade gått på 309:- och när jag skulle betala för jobbet så gick det på 1094:-.

Slangen blev gratis för jag hade bonus på Saabkortet så jag betalade bara för jobbet. 18 timmar efter att den hade gått sönder så stod vi med nycklarna i handen igen och tackade så jävla mycket för en förbannat god serviceanda. Får ni fel på bilen i Östersund, ring Verksta’n.

Ett stort tack till Thomas som såg till att vi fick allt ordnat. Du är guld värd och vi är dig evigt tacksamma och skyldig en god gärning tillbaka.

Även ett stort tack till Verksta’n, Peter Karlsson, för att du tog dig tid att klämma in oss i ett redan fullt schema.

Utan er så hade vi inte varit hemma torsdag kl 22. Då hade vi nog varit hemma idag.

Det kan jag lova.

Det måste ha brunnit. Det måste ha blitt nå fel nån stans vid tillverkningen, eller är det betongen som har gjort det? :angryfire:

Att ha åsikter får ju för fan alla ha, men att påverka sitt eget barn till att bli lika jävla bitter och elak som den själv är, får mig att gå i taket. Det räcker väl med att påpeka för barnet att pappan är en idiot, om nu det ens kan ses som en vettig gärning.

Såja lilla princessan, Pappa är en idiot. Inte jag med mina problem, utan bara alla andra.

Jag har hört att som man sår, får man skörda och jag kan ge mig tusan på att det finns åtminstone en mäniska som stått mig mycket nära, som kommer att få en förbannat jobbig skörd.
Tur att jag iaf har vettiga vänner kvar runt omkring mig som håller koll och stöttar mig och Jeanette. Det gör att iaf vi går mot jävligt bra tider och kommer att kunna lyckas med det som för mig tidigare har stått som en omöjlighet med det man hade just då.

Det är så förbannat skönt att inte leva i ett ständigt mörker av bitterhet och ångest, som sprider sig till sina kära. Jag behöver inte längre känna att mörka moln jagar fatt i mig och försöker dra ned mig i världen av självdestruktiva psykoser.

Ja, jag är förbannad nu, och jag tänker inte vara tyst.

Låt det rinna av som vatten på en gås, det var iaf vad jag hade tänkt att det skulle göra. Men när jag ser att det påverkar den jag har kär, som gjort så jävla mycket för att försvara dig och dina betéenden, då får jag nog.
Vad är problemet? Har du talat om för din pojkvän att du varit ute och låtit andra fiska hos dig?
Allt är fake. En mask, en fasad.

Det var många år sedan jag påpekade att du skulle dra ned din lilla princesse i skiten, och nu är du fan  på god väg att gjuta in henne i din betong. En betong som aldrig kommer att blomma. Det lilla skottet som fanns kommer aldrig att få fäste i allt hårda.

Det du känner kan du behålla för dig själv och inte kasta över det på den du nu älskar mest.

Sist men inte minst. Tack för att jag fick pengarna för ComHem… NOT! Liten verkstad. Det går bra att kasta decodern…

De två lönnmördarna Ray och Ken beordras av sin hänsynslöse chef Harry att lämna London. Han skickar dem till staden Brügge efter ett misslyckat uppdrag där Ray råkat mörda en liten pojke av misstag. Ken passar på att njuta av den vackra staden och dess arkitektur i avvaktan på att det hela skall lugna ned sig på hemmafronten. Ray däremot, tycker Brügge är världens tråkigaste stad och gör sitt yttersta för att få saker och ting att hända. Men vad ingen av dem förstår är att Harry har helt andra planer än semester för dem och deras vänskap kommer snart att sättas på hårt prov.

Jag vet inte vad jag ska säga om den här filmen, som jag kollade på idag med Prince i knät. I början så kände jag att jag inte hade någon som helst koll på vad det skulle kunna tänkas bli för en film. Collin bryter härligt på Irländska och spelar en något nervös roll.

I filmen så ingår det en hel del blod, en dvärg och ett par prostituerade. En galen X-pojkvän misslyckas som gangster och dvärgen, ja, jag vet inte varför han var med i filmen över huvud taget.

Dock måste jag säga att jag garvade en hel del åt diverse saker i filmen, och känner inte att jag har slösat bort 1½ timme. Den var roande. Den var bitvis tråkig då jag inte kan speciellt mycket om Belgisk historia.

Gillar ni Collin Farell eller kanske har en stund över så kan ni ju alltid titta på den här. In Bruges lockar till både skratt och… gäsp.

… om du vill komma framåt.

Det säger sig nästan självt att du inte kommer någon stans om har en uppförsbacke i ditt liv, och får för dig att du ska bromsa dig igenom den. När livet erbjuder dig motgångar så löser du dom. Det jävliga med livet är att det för det mesta erbjuder motgångar av alla de slag som livet kan komma på. Det är inte många procent av livet som betsår av medgångar.

Jag har funderat lite på det där med att inte bromsa sig igenom livet. Nog fan må det vara tillåtet att lägga i handbromsen i uppförsbacken för att åtminstone inte rulla bakåt, medan man tar sig en funderare på hur du ska trampa vidare. Ska man stirra blint framåt och trampa som en galning likt Falo i Uti vår hage, eller ska du sicksacka för att det inte ska vara så förbannat tungt?

Sicksackar du så kommer uppförsbacken att bli längre, men det kan ju vara värt det.
Jag vet inte riktigt min kurs i min uppförsbacke, men jag vet att jag har kommit en bit i den.
Jag ser inte krönet än, men jag vet att det finns där.

För var dag som går så trampar jag en bit till. Det gör att jag lämnar det gamla bakom mig, längre och längre bort. Minnen finns kvar, men dom gör inte lika ont. Ibland kan ett ärr rivas upp eller en ny liten reva av gammal törn tillkommer, men dom läks ganska fort.

Men mina ärr är nog det värdefullaste jag har! Dom gör mig till jag!
.:Sarah:. skrev dom orden igår i sin blogg och jag kan inte mer än hålla med. Det är alla ärr som gör mig till den jag är idag. Jag kanske inte tål lika mcket i dagens läge, men jag tillåter mig definitivt inte att ta mer än vad som är nödvändigt längre. Nu har jag kommit underfund med värdet med att säga nej och stop. Det är jag som skall leva med mig själv resten av livet, och då måste jag ju orka med mig själv, först och främst.

Efter mig får mina närmaste komma. Man får ta mig lite som jag är, men för det så har jag iaf lärt mig läxan med att trampa folk på tårna all för mycket. Man lär sig som sagt för var dag.

Nu ikväll så kände jag ett sting i mitt hjärta. Fast det var ett bra sting.
Lilla Selma kom med mamman och skulle hämta barnbilstolen. När jag drog kortet för att komma ut så såg jag att dom redan hade klivit ur bilen. Dörren gled upp och det första jag såg var en Selma som sken upp som en sol. Hon såg mig i ögonen och skyndade fram till mig med öppna armar. Varsamt lyfte jag upp henne och gav henne en kram. Det jag fick tillbaka går inte att beskriva med mer ord än att… så känns det nog att bli kramad av sin egen dotter. Det var då jag fick ett sting av kärlek från en mycket ung människa.

Tack Jeanette, tack Selma. Uppförsbacken känns inte lika tung med er i mitt liv.

*TTFN*

Alltså, GeekStuff4U säljer dessa grisiga lurar för endast 20€ så någon nämnvärd kvalité tvivlar jag på. Men som en söt present till din tjej/tjekompis funkar det nog bra. Dom finns även i vitt och svart för dom som hellre går med dom i öronen. Jag skulle tro att du sticker ut i mängden om du som kille går med dom rosa grisarna i öronen.

Inte på min önskelista iaf.

*Oink Oink*

Vi har en lätt översvämning utanför kajen på jobbet! Efter ett ordentligt vräkande så fick åkarna lite problem med att ta sig in utan att få blöta fötter. :cool: