Skriv ut
| Postat 15:11 den 15 oktober, 2008 | 25 Visningar
Det har vartit tyst.
Tyst ifrån mig.
Jag har inte vetat vad jag ska skriva om den sista tiden. Intresset för saker och ting har legat nere, då det har varit turbulent på andra håll som har tagit mer energi än vad jag trott.
Ericsson rumsterar om igen och eftersom jag är konsult så får man ju känningar ganska snabbt då förändringar sker. Här på T4 har det den senaste tiden varit alldeles för lite att göra och nattskiftet försvinner på fredag. Detta gör att vi blir för många i manskapet per skift och då måste en konsult bli av med sitt uppdrag här.
Vi fick reda på det förra veckan och sedan dess har det varit lite tryckt stämning. Det stod mellan mig eller Tobbe. Många känslor hag farit omkring inom mig och eftersom jag och Nettie har kollat på hus och sånt så kändes det ännu värre. Nu var det ju bara att avblåsa allt och invänta stormen och dess efterdyningar.
Jag var faktiskt mer eller mindre inställd på att det var jag som skulle få gå, och det blandat med att det är höst och trist ute så blev det lite för mycket för mig. Jag har fortfarande itne blivit den där starka personen som klarar alla stormar hur lätt som helst, och nu har det blåst som fan runt om mig. Inget hus, osäkerhet med uppdraget, räntor hit och räntor dit.
Nu sitter man i den där sitsen att man inte vågar nånting. Bara går och väntar ut allt för att se vad som händer. Steget vi hade tagit till att försöka sammanfoga oss i ngt eget blev raserat, då iaf jag känner att det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Det påverkar faktiskt familjen mer än vad man kan tro. Det har jag märkt nu. Drömmar som får skjutas upp till framtiden.
Igår fick vi iaf beskedet.
Jag klarade mig denna gång. Jag får vara kvar på T4 och jag känner så klart en viss lättnad. Nu vet jag ju iaf vad jag ska göra några veckor till. Jag känner medlidan för Tobbe. Jag vet precis hur det känns att ha varit ett tag på ett ställe och sedan bli av med uppdraget. Känslan hur det känns att ”förlora” ett dagligt socialt umgänge, på ett ställe som man trivs.
Jag känner mig dock inte lugnare. Det är något som gnager mig och en viss oro har sätt sig i magen. Jag kan inte sätta fingret på det, men bra är det inte. Jag vill så gärna ta steget ut i det okända och bo in mig i ett hus med min goa familj, men jag törs inte. Jag vet ju faktiskt inte vad gör om en månad och vilken inkomst jag har.
Jag är feg.
Samtidigt vet jag att vi inte är ensamma om detta. Fler har velat gå samma väg som Nettie och mig, men har blivit tvugna att skjuta upp det.
Jag vet även att det finns dom som har högre planer än dom borde. Dom som borde börja i rätt ände i ekonomin och ta lite ansvar i stället för att leta högre kostnader. Ibland vet jag inte hur folk tänker.
Jag må vara feg, men om jag ska ta med en hel familj i hoppet så ska iaf min fallskärm vara enorm för att klara ett eventuellt fall mot det okända. Jag tänker inte bara hoppa och sedan hoppas på att det är någon som tar emot mig och det misslyckas. Sanera, spara och invänta ett bra tillfälle för hoppet. Så får det bli…
Category: Känslor och tankar |
3 Kommentarer »
Taggar:
Kärleken övervinner allt sägs det.
Äh .... 
jävla stilig bild på prince å 
Jag har precis snubblat över en site som jag inte varit in på förut.
